Många säger att man ska vara själv, och stå för det. Men när det ständigt finns någon/några som påpekar att man gör fel, säger fel, tycker fel och ser ut på fel sätt.. då är det inte lätt att "stå för den man är". Jag beundrar de människor som orkar stå emot allt som går emot, att det aldrig bryter ner dem. De håller huvudet högt och låter allt skitsnack rinna av dem. Vet inte om jag ska kalla dem starka, men de är förbannat säkra på sig själv. Och sånt gillar jag. Jag gillar dem som bjuder på sig själv, och törs gå klädd hur de vill utan att bry sig om folk som slänger äcklade blickar på dem. Jag är en av dem som kollar en extra gång om jag ser någon som är klädd (i mina ögon) lite väl vulgärt eller "udda". Udda för mig är kläder som man inte ser så ofta, som inte hänger i vilken vanlig klädaffär som helst. Tex HM, Haléns, Ellos, Gina Tricot osv..

Våga vara er själva, det finns dom som uppskattar det, jag är en av dem!

Människorna runtomkring er älskar er oavsett om ni väger 40 kg eller 140 kg. Men om ni med djävulens makt ska gå ner i vikt.. Gör det för er egen skull, och inte för att nån påpekat att du är tjock. Tänk också så här..

Stora kvinnor ger skugga på sommarn, och värme på vintern.

Det var allt för mig ikväll, tror jag :)

Förresten, svärmor och svärfar vart tydligen nöjd över cd fodralet jag gjorde åt dem.
Och det var en jäkla tur det, för jag var inte helt nöjd själv :P

Nu ska jag påbörja ett Othilia album, ett fotoalbum med andra ord :)

Nu måste jag bara spy ur mig lite... passar det inte, låt bli att läsa.
Och om ni tar åt er, kanske det ligger nånting och gnager i bakhuvudet?


Det är så frustrerande när man inser hur lite ens vänskap är värd. Hur mycket man ställt upp och hur mycket tid man lagt ner på att bara finnas till och vara en lyssnare. Jag har så mycket som ligger och pyr inom mig just nu och jag vet inte hur jag ska bli av med skiten!? Märkligt hur en del människor fungerar. Jag försöker inte få mig själv att framstå som en "ideal" person, eller en bästa vän. För en bästa vän det har jag nog inte. Men jag försöker att vara mina vänner till lags. Jag försöker verkligen att finnas till och förstå människor runtomkring mig. Men nu har det helt enkelt runnit över.

Man gör sig till, och då får man frågan.. "Men varför gör du så?" - Ja ursäkta att jag gjort mig till för att göra nåt extra. Jag är inte en människa som är lätt att förstå sig på, gudarna ska veta att jag är medveten om det. Och jag kräver inte att folk ska tycka och tänka som jag. Men när jag får frågan "Hur skulle du göra/säga/gå tillväga?", då svarar jag, som jag tycker. Mina "närmsta" vänner vet att jag säger vad jag tycker och tänker, ibland kanske jag säger för mycket. Men om ni vet att den risken finns, be mig då inte om råd. Och egentligen ska jag sluta ge mina råd. För när folk kommit underfund med hur dom ska göra, då finns man inte till längre.. BU-FUCKING-HU vad det är synd om mig idag! Jag säger som min mor sa idag.. "Jag kommer att bli en ensam bitter fitta som sitter i min lilla lägenhet". SO BE IT! Det kanske är det bästa.


Nu skriver jag inte det här för att peka ut nån, utan bara för att få ventilera känslorna lite grann. Och som jag skrev tidigare, sticker det i ögonen på er så hänvisar jag till någon annan blogg som passar bättre.




Men nu till nåt helt annat.. Fick träffa svägerska igår (helgen), riktigt gullig tjej. Det trodde jag skulle dröja, eftersom jag sällan är i Dorotea när hon är där. Och hur verkar vara väldigt bra för min bror också, han skiner upp som en sol när han är med henne. Sånt är roligt att se. Och Lina, om du läser det här.. Skit i vad andra säger eller skriver till dig, det enda som betyder nåt är det du själv anser.


Insåg idag att jag saknar familjen Adolfsson/Bergman nå kopiöst mycket!
Noahs underbara kinder, Henkes dialekt och Idas enormt stora hjärta!







Åååååååh så underbart, livet är en dans på rosor - med taggiga stjälkar!