Jag kan blir så fruktansvärt irriterad när jag ser barn, små barn, vara ute och cykla UTAN HJÄLM! Sägs att tomma lador inte behöver några tak, men i det här fallet är det föräldrarna som inte har något i sina lador! För mig är det ofattbart att en del föräldrar tillåter sina barn ens sätta sig på cykel utan hjälm. Att vi vuxna inte har förstånd att anväda oss av hjälm är också idiotiskt, men vi är medvetna om riskerna. Våra barn är inte det. Våra barn bör lära sig cykel = hjälm!
Jag personligen skulle ALDRIG tillåta varken Eddie eller Othilia sätta sig på cykeln utan att skydda huvudet. Om de ramlar och skrapar upp knät eller armbågen så är det ett sår som är betydligt lättare att få och läka, än om de skulle ramla och skada skallen. Usch, det gör mig så arg! Oansvarigt av föräldrarna skulle jag säga! Det som retar mig än mer är att det finns föräldrar som är så duktiga på att tala om hur bra föräldrar de verkligen är, men de kan inte leva upp till det. Man kanske inte ska skryta om nånting innan man utfört det?

Sweet sweet sweetness!

Jag kan inte förstår varför allting känns bättre när nånting förändras eller sker. Allting känns så mycket lättare, roligare och mer intressant om nånting förändras. Men den "lyckan" räcker inte så länge. Är det kanske därför folk blir shopping beroende? Det är kul för stunden, kul att komma hem med nåt nytt men sen "lessnar" man och vill ha ännu nåt nytt. Nyhetens behag? Vad det än är, vad beror det på? Varför behöver vi människor (många men inte alla) något nytt i våra liv för att "light´n up our day"?

Ny frisyr, nya kläder, en fest, umgänge, en flytt.. vad som helst.
Vad är det som gör att många av oss behöver detta för att må lite bättre? Varför kan vi inte vara så där riktigt glada över det vi redan har? Varför kan vi inte alltid vakna upp med ett strålande humör och se ljuset istället för den dystra och gråa vardagen? Jag har hundratals sakerr/människor i mitt liv som jag glädjs över, men ändå fattas det allting nånting. Men vad?! Varför vill man ha nåt att se fram emot hela tiden? Jag blir tokig!

Samma sak är det med utseende och vikten. Varför kan vi inte vara nöjda som vi är? Varför blir vi deprimerade när vi går upp 1 kg, och överlyckliga när vi gått ner 1 kg? Varför måste vi vara smala och slanka för att må bra? Jag personligen tycker att det är jätte fint med tjejer som är kurviga. Men däremot kan jag få spy när jag ser mig själv i spegeln. Ja, det är konstigt det där.. Lär nog aldrig få någon rätsida på varför man känner som man gör heller..



Men annars då, hur är det med er?

Jag måste bara få ur mig det..

Är sjukt imponerade av alla er som tar er i kragen och äter rätt, tränar och visar att ni KAN!
Jag önskar att jag hade er motivation, vilja och allra minst disciplin.

En STOR ELOGE till alla er som ligger i och satsar på beachen i sommar!



Kämpa på, ni gör ett kanon jobb!

Solskens humöret kan snabbt övergå till citron sura miner :)




Fantastiska unge!

Finns inget djur på denna jord som ger mig sån panik som spindlar, dessa små äckliga kryp får hela min kropp att rysa och jag får riktigt PANIK när de kommer i närheten av mig. Ser jag en spindel så sitter det i hela dagen. Det kryper över hela mig, och jag kan bara inte glömma de 8-benta äcklen! Stora som små, håriga och icke håriga, svarta eller färgade - Alla sorter får mig att drabbas av panik!
Satt ute på balkongen tidigare och "kände" på vädret, och så ser jag en spindel komma springades över bordet mot mig. Min instinkt säger direkt "SPRING"! Kan inte vara i närheten av dem.




Lill kultingen ligger på golvet bredvid mig och "vädrar rumpan". Världens sötaste lill rumpa dessutom. Ibland får jag sån lust att bara nypa honom, men biter istället ihop tänderna så det knakar i hela huvudet. Han är ju så go vår lilla Nöffe. Han är verkligen solskenet själv! Beställde en fotobok från fujidirekt i söndags, fylld med bilder på Eddie, Othilia och så klar föräldrarna till dessa små busfrön. Eller ja, inte mamman till Othilia då. Fick den gratis av Eon dessutom, så jag skyndade mig naturligtvis att göra en. Kan inte få nog av kort på dem, är ett sorts beroende.





Just nu tacklas jag med en och annan olustig känsla i kroppen, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som får mig må så här. Hjärtklappningarna är tillbaka (de hade jag även när vi skulle till att flytta tillbaka till Dta igen). Hjärtklappningar, massor av tankar, sover dåligt, vill inte kliva upp ur sängen, bryr mig inte ett nå om hur jag ser ut, orkar inte med nånting, ständigt trött, nervositets känslor, känslor av att vilja sucka men det inte går. Ja, är inte på topp just nu om vi säger så. Men det ger väl med sig det också så småningom. Huvudvärken är också nåt jag dras med igen, spänningshuvudvärk. Och det enda som hjälper mot den (tablett väg) är Citodon. Och dessa "mirakel tabletter" vill jag inte gärna ta för mycket av. Men om det är enda utvägen är jag ju tvungen, om jag inte vill dras med huvudvärken vill säga. Fantastiska värk! Jag siktar på ljuset i tunneln..







Det här går inte längre, måste ju göra nånting åt utseendet idag.. Eller, varför det? Jag har inga planer på att göra nåt speciellt idag, heller inga planer på att träffa nå folk..

Hejda!