Det har länge känts meningslöst och tråkigt.. Kanske kommer det göra mig gott att börja jobba igen? Jag hatar att må så här, hatar att det känns så tungt. Alla omkring mig blir lidande, allra minst basse och Eddie. Har inte ork, lust eller fantasin till att hitta på nåt med Eddie på dagarna. Vill helst bara ligga kvar i sängen och låta dagen dra förbi obemärkt. Är kanske en av historiens sämsta mamma, känner mig då som det. Har så dåligt samvete att jag inte gjort mer med Eddie under det här året jag varit hemma med honom. Han förtjänar mer än en trött och otålig mamma. Jag skriver inte allt det här för att få sympati från er som läser, jag skriver för att få ur mig känslorna. Hade kunnat skriva mer, men är det väl folk som retar sig på mitt gnäll.. Men samtidigt, det skiter jag i. This is me, med fler dystra än glada dagar. Jag har egentligen allt man kan önska efter, men jag kan ändå inte släppa känslan om att nånting fattas. Känner mig extremt tom många gånger, och vet inte vad jag ska leta efter? Känner mig otillräcklig och meningslös. Sängen och sömnen är i dagsläget mina bästa vänner. Hade det inte varit för Eddie skulle jag inte bry mig om att ens dra upp för fönstren, skulle ligga kvar i sängen och bara skita i allt. Är det bara jag som känner så? Eller är det kanske bara jag som är dum nog att prata om det? Jag avundas er som är lyckliga och nöjda dygnet runt. Ta mig på rätt sätt nu.. Jag ÄLSKAR Thomas och Eddie till den mildaste grad, dom är underbara. Men än hur lycklig de får mig att känna mig, så känner jag mig inte lycklig dygnet runt. Kanske låter klyschigt, men det är dom jag lever för. Det är dom som gör oss till en familj, jag vill bara kunna bidra med lite mer. Känner inte att jag finns för dem till 110% när jag mår så här. Jag vet.. "gå och prata med någon". Men för mig är det svårt att få fram allt i tal, är lättare i text. Och att någon ska kan få mig att slippa tankar och funderingar, är för mig osäkert. Kan någon verkligen lyckas med det?