Ett försök till en förklaring..
2011-02-24 - 22:42:42
Eddie och Thomas, ni är min värld!
Varning för gnäll!
2011-02-15 - 22:49:29
Egentligen har jag brukat tycka om nätter, är en nattmänniska. Men av nån anledning hatar jag nätterna numer, känns så förbannat ensamt. Jag har massor med tankar som kryper inpå och göt det mesta fruktansvärt besvärligt. Sen när det känns så här ensamt så blir jag att sakna mina vänner som bor så äckligt långt ifrån mig. Missförstå mig rätt, jag är otroligt tacksam och glad över de människor jag har runtom mig nu. Mina vänner och min familj.
En person som är grymt saknad är Moa, som också bor alldeles för långt bort. Låter som att jag klandrar henne att hon flyttat.. men det gör jag absolut inte. Jag vet att hon har det mycket bättre nere i Uppsala än här.
Jag är fullt medveten om att jag inte är ensam. Finns massor av betydelsefulla människor runtomkring. Och nu när jag sitter och tycker synd om mig själv pga dessa känslor och tankar så får jag genast dåligt samvete. Finns de som ALLTID är ensamma och aldrig kännt gemenskap med andra. Jag får dåligt samvete när jag inte kan hjälpa folk så mycket som jag vill. Att jag inte kan ställa in vissa saker för att hjälpa nån annan. Jag lider helt enkelt av ständigt dåligt samvete, än om jag inte ska behöva känna det. Det är skit jobbigt!
Fick höra en sak idag som gjorde att jag fick dåligt samvete att jag inte kunde göra nånting. Det är löjligt, jag vet. Men jag vill hjälpa till i den mån jag kan, helst lite mer än jag kan. Ett par kloner av mig själv hade inte skadat. Jag kan liksom inte förklara hur jag tänker, det är svårt att sätta ord på det.
Jag vill iaf bara att alla ni som känner mig, jag försöker verkligen. Jag vet att jag inte kan flytta berg eller åstadkomma underverk, men jag skulle vilja kunna göra det.
Enda som ger mig mer tyngd på axlarna är jag själv.
Min solstråle!
En person som är grymt saknad är Moa, som också bor alldeles för långt bort. Låter som att jag klandrar henne att hon flyttat.. men det gör jag absolut inte. Jag vet att hon har det mycket bättre nere i Uppsala än här.
Jag är fullt medveten om att jag inte är ensam. Finns massor av betydelsefulla människor runtomkring. Och nu när jag sitter och tycker synd om mig själv pga dessa känslor och tankar så får jag genast dåligt samvete. Finns de som ALLTID är ensamma och aldrig kännt gemenskap med andra. Jag får dåligt samvete när jag inte kan hjälpa folk så mycket som jag vill. Att jag inte kan ställa in vissa saker för att hjälpa nån annan. Jag lider helt enkelt av ständigt dåligt samvete, än om jag inte ska behöva känna det. Det är skit jobbigt!
Fick höra en sak idag som gjorde att jag fick dåligt samvete att jag inte kunde göra nånting. Det är löjligt, jag vet. Men jag vill hjälpa till i den mån jag kan, helst lite mer än jag kan. Ett par kloner av mig själv hade inte skadat. Jag kan liksom inte förklara hur jag tänker, det är svårt att sätta ord på det.
Jag vill iaf bara att alla ni som känner mig, jag försöker verkligen. Jag vet att jag inte kan flytta berg eller åstadkomma underverk, men jag skulle vilja kunna göra det.
Enda som ger mig mer tyngd på axlarna är jag själv.
Min solstråle!
När Eddie kom till världen.
2011-02-14 - 22:41:46
Jag lovade Rebecca att försöka knåpa ihop en lite berättelse om hur jag tyckte att min förlossning var. Det är svårt att förklara hur det känns, det måste helt enkelt upplevas. Eftersom jag inte är som alla andra, så minns jag inte exakt hur allting gick till. Och jag minns inte heller vilka tider saker och ting händer.
Jag fick tid på Gyn i Lycksele Tisdagen den 14 december för bedömning om igångsättning. Jag hade hört många som sa att det var mer påfrestande och jobbigare att bli igångsatt, så det var ju inte utan att jag gruvade lite för det. Men kvinnan som ringde önskade mig välkommen under helgen istället ifall det satt igång av sig själv. Och tänk vad rätt hon hade. Den 11e, ca kl 19.30, satte det igång lite smått. Och jag måste bara klämma in, ni som oroar över att ni inte ska veta när det är dags, det kommer ni märka. Jag tänkte hela tiden "Men hur i h-vete ska jag vet när det är dags?". Det gjorde sig själv, om inte annat hade jag en karl som läste tidningar om hur det skulle kännas när värkarbetet satt igång ;) Började känna lite molvärk bak i ryggen, brydde mig inte så mycket om det eftersom jag kännt det tidigare. Skickade några sms till Eva och frågade henne vad hon trodde (enda människan jag vet som har kunskap om allt). Efter lite bollande med henne tyckte jag att det gick över, så jag sa aldrig nånting till Thomas om hur jag kände. När det var dags för sängen hade värken kommit tillbaka och jag var tvungen att nämna det till honom. Han blev smått stressad och packade snabbt ihop sin väska utifall att. Den natten vart det ingen sömn alls, jag vandrade fram och tillbaka i lägenheten hela tiden och kände att det kom med ungefär 5-7 minuters mellanrum. Blev tillsagd av Thomas att jag skulle ringa Lycksele, så det var vad jag gjorde. De önskade mig välkommen, och vi gav oss iväg den 12e kl 6 på morgonen. Jag hade alltså gått hela natten och funderat på om jag verkligen skulle ringa. Och nu i efterhand vet jag ju att jag hade kunnat vänta ett tag till.
När vi kom till Lycksele gjorde som en CTG, och värkarbetet var inte alls starkt och jag vart en aning besviken. Var inte öppen mer än 3 centimeter heller. De sa att man skulle räkna med att man öppnades ca 1cm/timmen, vilket jag INTE gjorde. Jag som tänkte "om 7-8 timmar är jag kanske mamma". RÄKNA ALDRIG TIMMARNA!
Under dagen/natten fick jag morfin för att kunna sova, kunde bara sova under tiden morfinet verkade, alltså ca 4 timmar. Låg i sängen och vickade på höfterna för att lätta värken lite.
Under dagen (13e) satt jag mycket i badet, varmt varmt vatten var min bästa vän just då. Sen hade jag väldiga problem med att få kissa också. Så det var bara att ställa sig i duschen, vrida på varm vattnet och försöka lätta på trycket. Vilket var lättare sagt än gjort.
När det var dags för undersökning så nämnde jag att jag inte hade fått kissa på nästan ett dygn. Barnmorskan bestämde att jag skulle tappas med KAD och det visade sig att jag hade 6,5 dl i blåsan (intresseklubben antecknar). När hon liks var där nere och greja på så tog hon hål på hinnorna så vattnet gick och satt en skalp elektrod. Då var klockan omkring 15.45 (tror jag), 45 minuter senare hade jag krystvärkar. Jag hade bestämt mig för att inte ta någon bedövning om jag inte absolut var tvungen. Det hade jag fått höra i efterhand. Men nu var det så, mitt beslut var att undvika smärtlindring i största möjliga mån. Testade däremot på lustgas, och det var INGENTING för mig. Fy för fan vad otrevligt det var. Den fick dom minsann plocka bort och jag fick syrgas istället.
Visst, det går inte att stoppa under mattan med att det gör ont att föda barn. Den som INTE tycker det har en smärtgräns som är onormal. Men jag måste säga att det gjorde inte så ont som jag hade föreställt mig. Kanske är jag tokig, men det var så förbannade skönt när krystvärkarna satt igång och man fick börja krysta. Då man fick göra nånting åt det, än att bara andas igenom dem.
Det var 5 personer med på min förlossning (utöver mig och basse). Barnmorska, Undersköterska, BM student, Läkarstudent och Läkare. Evangelina tillkallades eftersom Eddie´s hjärtljud gick ner och det skulle sättas en sugklocka. Jag hann inte riktigt vara med på vad som hände, och plötsligt satt det en klocka på huvudet på honom. Läkarstudenten hängde över magen på mig, BM och BM studenten höll emot mina ben. Sen hörde jag bara "TA I NU LISA!". Helt galet! Thomas den stackarn fick stå snett bakom mig och hålla mig i handen. Han hade aldrig upptäckt att jag satt på såna krafter som jag gjorde då, knövlade tydligen hans hand rätt rejält ;) Det jag minns starkast är känslan när Eddie kom ut, HELVETE (ursäkta språket) vad skönt det var! Jag såg hur hela magen sjönk ihop och jag kände mig dunder taggad! Snacka om att adrenalinet rusade!
Klockan 18.38 den 13 December föddes den underbaraste "lilla" stjärngosse jag nånsin skodat.
4750 gram och hela 54 cm.
Eddie Mattias Waldemar var hans namn.
Det var långa timmar, nästan 2 hela dygn, men det var värt varenda minut i smärta!
Jag fick tid på Gyn i Lycksele Tisdagen den 14 december för bedömning om igångsättning. Jag hade hört många som sa att det var mer påfrestande och jobbigare att bli igångsatt, så det var ju inte utan att jag gruvade lite för det. Men kvinnan som ringde önskade mig välkommen under helgen istället ifall det satt igång av sig själv. Och tänk vad rätt hon hade. Den 11e, ca kl 19.30, satte det igång lite smått. Och jag måste bara klämma in, ni som oroar över att ni inte ska veta när det är dags, det kommer ni märka. Jag tänkte hela tiden "Men hur i h-vete ska jag vet när det är dags?". Det gjorde sig själv, om inte annat hade jag en karl som läste tidningar om hur det skulle kännas när värkarbetet satt igång ;) Började känna lite molvärk bak i ryggen, brydde mig inte så mycket om det eftersom jag kännt det tidigare. Skickade några sms till Eva och frågade henne vad hon trodde (enda människan jag vet som har kunskap om allt). Efter lite bollande med henne tyckte jag att det gick över, så jag sa aldrig nånting till Thomas om hur jag kände. När det var dags för sängen hade värken kommit tillbaka och jag var tvungen att nämna det till honom. Han blev smått stressad och packade snabbt ihop sin väska utifall att. Den natten vart det ingen sömn alls, jag vandrade fram och tillbaka i lägenheten hela tiden och kände att det kom med ungefär 5-7 minuters mellanrum. Blev tillsagd av Thomas att jag skulle ringa Lycksele, så det var vad jag gjorde. De önskade mig välkommen, och vi gav oss iväg den 12e kl 6 på morgonen. Jag hade alltså gått hela natten och funderat på om jag verkligen skulle ringa. Och nu i efterhand vet jag ju att jag hade kunnat vänta ett tag till.
När vi kom till Lycksele gjorde som en CTG, och värkarbetet var inte alls starkt och jag vart en aning besviken. Var inte öppen mer än 3 centimeter heller. De sa att man skulle räkna med att man öppnades ca 1cm/timmen, vilket jag INTE gjorde. Jag som tänkte "om 7-8 timmar är jag kanske mamma". RÄKNA ALDRIG TIMMARNA!
Under dagen/natten fick jag morfin för att kunna sova, kunde bara sova under tiden morfinet verkade, alltså ca 4 timmar. Låg i sängen och vickade på höfterna för att lätta värken lite.
Under dagen (13e) satt jag mycket i badet, varmt varmt vatten var min bästa vän just då. Sen hade jag väldiga problem med att få kissa också. Så det var bara att ställa sig i duschen, vrida på varm vattnet och försöka lätta på trycket. Vilket var lättare sagt än gjort.
När det var dags för undersökning så nämnde jag att jag inte hade fått kissa på nästan ett dygn. Barnmorskan bestämde att jag skulle tappas med KAD och det visade sig att jag hade 6,5 dl i blåsan (intresseklubben antecknar). När hon liks var där nere och greja på så tog hon hål på hinnorna så vattnet gick och satt en skalp elektrod. Då var klockan omkring 15.45 (tror jag), 45 minuter senare hade jag krystvärkar. Jag hade bestämt mig för att inte ta någon bedövning om jag inte absolut var tvungen. Det hade jag fått höra i efterhand. Men nu var det så, mitt beslut var att undvika smärtlindring i största möjliga mån. Testade däremot på lustgas, och det var INGENTING för mig. Fy för fan vad otrevligt det var. Den fick dom minsann plocka bort och jag fick syrgas istället.
Visst, det går inte att stoppa under mattan med att det gör ont att föda barn. Den som INTE tycker det har en smärtgräns som är onormal. Men jag måste säga att det gjorde inte så ont som jag hade föreställt mig. Kanske är jag tokig, men det var så förbannade skönt när krystvärkarna satt igång och man fick börja krysta. Då man fick göra nånting åt det, än att bara andas igenom dem.
Det var 5 personer med på min förlossning (utöver mig och basse). Barnmorska, Undersköterska, BM student, Läkarstudent och Läkare. Evangelina tillkallades eftersom Eddie´s hjärtljud gick ner och det skulle sättas en sugklocka. Jag hann inte riktigt vara med på vad som hände, och plötsligt satt det en klocka på huvudet på honom. Läkarstudenten hängde över magen på mig, BM och BM studenten höll emot mina ben. Sen hörde jag bara "TA I NU LISA!". Helt galet! Thomas den stackarn fick stå snett bakom mig och hålla mig i handen. Han hade aldrig upptäckt att jag satt på såna krafter som jag gjorde då, knövlade tydligen hans hand rätt rejält ;) Det jag minns starkast är känslan när Eddie kom ut, HELVETE (ursäkta språket) vad skönt det var! Jag såg hur hela magen sjönk ihop och jag kände mig dunder taggad! Snacka om att adrenalinet rusade!
Klockan 18.38 den 13 December föddes den underbaraste "lilla" stjärngosse jag nånsin skodat.
4750 gram och hela 54 cm.
Eddie Mattias Waldemar var hans namn.
Det var långa timmar, nästan 2 hela dygn, men det var värt varenda minut i smärta!
Bränn skadad?!
2011-02-08 - 16:29:57
Jag är inte brännskadad, men man skulle nästan kunna tro det.
Ser förjävlig ut i ansiktet! Har inte smord med Protopic på 2,5 dag och resultatet ser ut så här..
Behöver jag säga att jag ser fram emot Torsdag och besöket på hud mottagningen?!
