Önsketänkande?

Ja.. jag lever fortfarande.

Sanna vänner!

Positivt och negativt tänkande.

Jag är otroligt stolt över Nina som kämpar på och inte ger upp. Jag själv däremot misslyckas totalt, den här jävla svackan var djupare än jag trodde. Men det är dags att rycka upp sig, tänka positivt och simma mot ytan. Sockerberoendet är värre än nånsin, och att komma igång med träning står inte på schemat. Jag är så sjukt imponerad av alla ER som lyckas gå ner och behålla vikten. Själv är jag rädd att om jag lyckas gå ner så kommer jag gå upp igen. Jag kan helt enkelt inte låta bli att äta. Vidrigt!


Jag funderade idag.. varför har vi (många av oss) så svårt att säga nånting positivt om oss själva? Hur kan det komma sig att vi kan spy så mycket negativt över den vi är? Varför är det lättare att vara negativt inställd till oss själva än att försöka lyfta oss själva med positiva tankar och komplimanger?
Vad tycker du om dig själv, egentligen?


I morgon blir det jobb, 12,30 - 21,15. Men först ska jag åka och lämna av Eddan i Åsele. Han ska få sova hos farmor och farfar en natt då jag måste jobba och gubben är och jobbar. Sen åker jag och hämtar honom igen på söndag efter jag slutat. Han kommer att vara skit nöjd att få spendera tid i Åsele.




Nej usch och fy.. mot duschen och vidare i säng. Hejpa!

Högtider från h*lvete!

Glad påsk!

Peace, love and understanding

Att fylla 25

Känns väl som alla andra gånger man fyller år.. Fick dock en smärre panik då jag insåg att nästa år har vi 10 år sedan vi gick ut 9an. Sjukt vad tiden går fort! Vad har man egentligen lyckats åstadkomma sen dess? Förutom att skaffa jobb, familj, eget hem.. Har hunnit med rätt mycket ändå :)

Var och köpte en jacka åt Eddan idag, jag bara ÄLSKAR den!


Den är ju så fin! Jag fullkomligt älskar pippi mönstret, i alla de färger. Han har en stickad tröja i marin, vitt och grått som hans mormor stickat åt honom. Men jag insåg idag att han får nog ärva stora syrrans pippi tröja istället, som är i orginal färgerna. Men den här jackan, skulle nästan vilja ha en själv ;)
Och påtal om jackor, måste försöka ta mig råd att köpa en åt mig själv. Har ingenting att ha i sommar. Frågan är bara vad man ska ha för jacka. Är då säcker på att jag INTE vill ha en softshell.

Mycket jag skulle vilja köpa.. Telefon (då Edide tyckte att min skulle bada), Tv (våran ger snart upp helt), jacka, cykel, cykelstol åt Eddie, nya skor tills i sommar.. Ja, listan kan göras väldigt lång. Finns alltid nånting man vill köpa, eller nåt som man kommer på att man "måste" ha. Pengarna går att stoppa överallt. Sitter fortfarande och hoppas på att någon avlägsen släkting låter mig ärva ett x antal miljoner. Känner på mig att jag kommer att få vänta en evighet på det.

I veckan får gubben svar från jobbet han sökt, och jag HOPPAS HOPPAS HOPPAS att han får det. Det finns BARA fördelar med det. Han skulle få komma hem VARJE DAG efter jobbet. Fattar ni vilket lyx? Slippa åka 20 mil för att jobba och sen bara vara hemma 1-2 dagar i veckan. Det suger stenhårt! Så nu hoppas jag på att slippa bli besviken, vi behöver det här nu. Lite medgång istället för motgång.




Jo, måste ju passa på att gratta finaste Hanna och hennes Morgan till en otroligt fin liten gosse. Lowe är hans namn, föddes 1 april kl 02.55. 49 cm och 3420 gr.


Ja nu har jag uppdaterat lite, så nu sätter jag punkt.
Godnatt!

Att inte be om hjälp

Jag vet inte om det är ett "syndrom" hos många människor, eller om det bara är så att vi är för stolta.. Men att det ska vara så svårt att erkänna för andra, och allra minst sig själv, att man faktiskt kan behöva hjälp ibland. Man skäms över att säga att man mår dåligt, att man har en riktigt jävla depp period i sitt liv. Andra kan inte få den depp perioden att försvinna men de kanske kan underlätta den, få en att tänka på annat än hur jävla pissigt allt är? Men INGEN kan hjälpa till om de inte får hjälpa till.. Att det ska vara så svårt att våga säga -"Jag mår förjävligt". Det är ingenting konstigt med att man har ups and downs. Det har vi allihopa, men några av oss har helt enkelt svårare att medge att vi faktiskt mår dåligt. Jag är en av dem. Jag vill inte gärna belasta folk med hur jag verkligen mår, jag vill och kan inte alltid tala om vad som är fel då jag själv inte vet. Ibland behöver jag vara för mig själv, kan inte vara social på beställning och kan inte alltid ägna all min tid till andra. Måste helt enkelt få gå åt sidan, stänga av ljudet på telefon och bara vara Lisa. Få fundera över sånt jag "förträngt", och försöka lösa det med mig själv. Det kanske låter hemskt? Är det egoistiskt?

Det jag vill komma fram till är iaf den, gör inte samma misstag som jag. Svälj stoltheten och våga erkänna att livet inte är en dans på rosor och strålande sol varje dag.
Just nu är det en sån period för mig, så jag ber om ursäkt i förväg om jag kläcker ur mig nåt olämpligt eller ogenomtänkt. Det är inte min mening isånafall. Det är bara lite mycket för mig just nu.
Blir bättre nu när vi går mot ljusare tider, det är jag övertygad om.

weeeei!

Framsteg

Tänk, jag gör framsteg med vikten ändå. Trodde det var kört liksom.
Men, än är jag lååångt ifrån målet på -20 kg (allt är bättre än ett + på vågen)..

- 5,2 kg i morse!
Ingen kan vara gladare än jag!
"Bara" 15 kvar.
Ska bara göra klart för alla att jag inte NÖDVÄNDIGTVIS måste gå ner 20 kg, men gör jag det är jag mer än nöjd. Går jag "bara" ner 10 är det bra, 15 jätte bra, 20 HELT nöjd!


Heja heja!
Hoppet är det sista som lämnar kroppen.

bekräftelse

Inköp till våren

Jag hittade en galondress till Eddie idag som jag ÖNSKA att jag hade råd att köpa just precis nu, men om jag väntar ett tag kanske. Den var så häftig, var ett sånt där typiskt "måste ha" moment när jag såg den. Love it!



Känns som hela vårt hem håller på att falla i bitar. Stolar, matbord, tv, min dator, sofforna. Utrymmet börjar bli knappt och paniken kryper över mig. Det vore fantastiskt att ha ett hus, men.. Jag måste erkänna att det börjar kännas "dumt" att skaffa ett hus här med tanke på hur situationen ser ut för Dorotea. Känner inte ett behov av att bo någon annanstans heller, men det är just det där med osäkerheten. Det är ett underbart ställe för Eddie att växa upp på, och om han känner att han vill "ge sig iväg" när han blir äldre, så finns det ju möjlighet att göra det. Sen måste jag ju faktiskt erkänna att det är svårt att lämna familjen man har här. Har alltid haft dem nära, och tanken på att inte längre ha det känns jobbig! Både min och Thomas familj finns på nära håll, vill att Eddie ska ha en chans att träffa dem som han gör nu. Ja, än bor vi kvar, dock väldigt trångt!


Annars lever vi och mår. Lite förkylning och feber men annars rullar allt på. Vi jobbar, Eddie är hos dagamman, umgås sällan hela familjen. Jag och Thomas räknade ut att vi är lediga EN HEL DAG tillsammans under hela Mars månad. Den ni. Inte så häftigt alla gånger.



Vad har ni haft för er sen sist vi hördes?

Long time no see!

Den här månaden önskar jag verkligen att jag var rik! Eller iaf att ett under kunde ske, skulle vara göttmos! Det är en sån där skit månad då ALLA räkningar kom som en bomb i brevlådan. Det sved som saaaaatan! Aja, det hjälper inte att gnälla, det betalar inga räkningar.. tyvärr!
Till råga på alla räkningar så fick vi den nya bilstolen, som naturligtvis var SÖNDER. Så de skulle skicka en ny och vi skulle få skicka tillbaka den där. Tänk att det sällan går smärtfritt.


Har egentligen inte så mycket motivation till att skriva. Tänkte bara printa ner några (om än gnälliga) rader så ni ser att vi lever. Lilla gubben är förkyld, Mamma är trött och Pappan jobbar på. I helgen kommer storasyster Othilia och hälsar på, synd att hon inte kan bli kvar längre än 1 dag. Jag hinner ju inte träffa henne nånting alls.






-"Enda gången celluliter är gulliga, det är när dom sitter på en bäbis rumpa".


Med det avslutar jag här.




Underbara unge, du älskad!

Att kalla sig förälder