Familjen kommer ALLTID först.

Jag önskar att jag räckte till för alla som behöver det. Gör det bästa jag kan, kämpar för alla ska ha det bra. Men hur mycket jag än önskar att jag räckte till, så gör jag inte det. Och det skär i mig. Gör så fruktansvärt ont att höra, hur mina närmaste, mår och har det. Jag vet att livet inte är en dans på rosor, men man tycker ju att någon dag borde det vända? Någon dagborde väl ALLA få vara lyckliga och bekymmersfria? Fick ett sms idag där det stod :

"Vi är släkt, så vi håller ihop"

Dom orden fick mig verkligen att känna mig otillräcklig. Fick mig att tänka till, tänka på hur otroligt mycket jag skulle vilja finnas för alla. Men samtidigt måste jag inse att jag inte räcker till för allihopa som behöver det. Skulle behöva en hel del superkrafter. Nu talar jag emot mina egna åsikter, att skriva om sin familj. Men jag tänker inte ge ut några detaljer, säger bara som så.. Det finns många starka människor, och min familj är några av dom starka människorna.

Den känslan känner jag så väl igen; att försöka få alla att må bra, få alla att känna sig betydelsefulla, skänka lite glädje och kärlek till deras liv, hjälpa genom svårigheter... Men jag har tvingats inse att man måste prioritera, för annars sjunker du själv... Och då hjälper man ingen.Att hela tiden känna sig otillräcklig sliter så enormt på en själv.

Ta hand om dig, Lisa

Kram kram

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om flöten och sänken, jag vet vad du menar. Säger som annika, man måste göra prioriteringar annars sänker man sig själv. Måste tillägga: snygg design!