Det är jobbigt när det tar emot att gå på badhuset med sonen trots att man själv älskar vattnet, han ska inte bli lidande. Jobbigt att ständigt tänka på hur man ska klä sig för att dölja så mycket som möjligt. Vill inte ens gå till frissan, måste ju visa mig ute då. Det tar emot att gå ut och gå bara för att det känns som folk tittar på en. Vägrar vara med på kort, för då finns det bevis på hur man ser ut. Maten har blivit en tröst och vågen visar åt fel håll. Trött, arg, besviken och ledsen på mig själv för att jag låter mig själv se ut som jag gör. Är lätt att säga ; Nu jävlar ska det bli ändring. Desto svårare att slå slag i saken. Än om jag tränar kan jag inte låta bli det som står i kylen, tänk att man alltid ska ha nåt i käften. Det har blivit ett beroende. Trots att jag vet att jag inte kan fortsätta som jag gör så fyller jag ut ansikts fetan med mer. Lägger på ytterligare en centimeter runt midjan och blir att må ännu sämre. Jag vill så gärna, men disciplinen är obefintlig. Allt pga vad jag gör mot mig själv.. Konstant dåligt samvete är tröttsamt att bära på. Jag vill inte gå ut bland folk, och ännu mindre vill jag se ut som jag gör. Och jag VET att jag inte kan tänka bort centrimetrar eller kilon, MÅSTE göra nåt åt dem. Det är just DET som är svårt. Därför säger jag FÖRLÅT till alla er som blir lidande pga mina egna fel.